Jag minns då jag brukade kämpa, kämpade tills jag kände mig betydelselös. Jag ville så gärna rätta till saker som blivit fel. Jag ville bli förlåten. Besvikelsen av att inte bli förlåten övergick till smärta och bitterhet. Jag hade gjort allt men men ändå kunde jag inte nå det. När hoppet kändes ute och allt kändes som en undergång. Då tog jag mitt pick och pack och drog. Kände att hoppet för alltid var ute. Men jag kämpade fortfarande dock på avstånd. Försökte se om det fanns någonting gömt i ett trasigt hjärta.  Men började dock försöka inse och intala mig själv att nu måste jag börja leva igen. Att försöka vara lycklig. Att deleta en del ögonblick för att fungera. Men någonstans djupt inne i mig blev jag aldrig nöjd. Något saknades. Kunde aldrig lista ut var det var. Tänk att denna känslan av att bli övergiven, inte bli förlåten av den personen man högst älskade. Det satte sina spår....Gjort dumma val. Ställt till för mig själv. Ångrar det idag. Som fan. En dag hoppas jag att jag kan bli förlåten.